Nu har det gått nästan 5 timmar sedan jag satte mig i stolen. 19 timmar sedan den andra tanden i munnen gick i kras. Jo ni förstår, jag var på en förövrigt väldigt intressant föreläsning i stan, och där satt jag för 192 tim sedan och tuggade gummi då jag kände att något lossnade, som sen visade sig vara en bit av min tand. Så på loppet av 8 dygn så blev jag 1 långt tandläkarbesök fattigare idag och resan dit var och är inte den enklaste för mig. Jag är stolt över mig själv som ändå nu för tiden går och besöker dom. Jag är 5 år, håller handen och ber till gud att det snart är över och när jag anländer låser jag in mig på toaletten med hoppet att någon inte såg mig så jag kan vända och åka hem eller stanna tills alla gått hem eller kanske hoppet att det bara är en dröm. Att alla mina drömmar om att mina tänder går sönder och att vakna kallsvettig på nätterna ska försvinna, att jag ska komma in på rätt bana, hitta fokuset och sluta tänka mina hemska tankar. Men hoppet sviker en, när man besöker tandläkaren mer än vad sin familj gör tillsammans på ett år. Nu laddar jag om inför mitt årliga besök om drygt 2 veckor. Bit i hop eller inte kanske inte.
